Har DN och Brombergs ingått en deal?

Jag har länge varit sympatiskt inställd till bokförlaget Brombergs. Jag har tyckt att de haft en relativt modig utgivning – för att vara ett svenskt bokförlag – de publicerar ju till exempel poesiantologier med titlar som ”121 dikter om kärlek” och ”121 dikter till tröst”. Inopportunt och ovanligt i dagens litterära klimat att framhärda i att ge ut berörande lyrik (och än mer var det väl så för några år sedan)! De har också haft några riktigt bra författare knutna till sig genom åren, allt från gamle Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer till dagens stjärnskott Lina Hagelbäck.

Men något har hänt. Jag har börjat dra öronen åt mig, och det har att göra med en egendomlighet, en outtalad koppling till tidningen Dagens Nyheter. Har DN och Brombergs helt enkelt ingått ett samarbete och varför?

Det började på sätt och vis med att Brombergs gav ut den synnerligen diskutabla Hanne Kjöllers ”En halv sanning är också en lögn” för några år sedan, som visade sig vara så full av lögner och halvsanningar att förlaget var tvunget att dra in boken tillfälligt för att lägga in en brasklapp med tillrättalägganden. Trots detta sa sig Dorotea Bromberg vara fortsatt stolt, ännu stoltare än förut, över att vara hennes förläggare.

Så började min misstänksamhet mot Brombergs uppstå. Nu har jag lagt märke till en sak som har att göra med förlagets återkommande poesiantologi ”Blå blixt”, som nyligen utkom med sin tredje utgåva, Den sista fasta kontinenten. Boken presenterades i en offentlig utfrågning av de medverkande unga poeterna av DN:s kritikchef Åsa Beckman. Detta mer eller mindre samtidigt (24/1) som boken fick en ovanligt hyllande och införstådd recension av DN:s förra kulturchef Maria Schottenius i just DN.

Samma procedur ägde rum redan med första utgåvan av Blå blixt, Hallon och bensin. Åsa Beckman var med och presenterade boken, Maria Schottenius recenserade entusiastiskt i DN.

Vad börjar detta likna? Helt enkelt ett samarbete som bjuder både på jäv och möjlig korruption. Har DN blivit Brombergs understödjare och hur ska man kunna lita på recensionerna i såna fall?

LMR, kommunismen och det stora jävet

Här finns omslag på den nya boken "Kommunismen" och idolporträtt på Raattamaa. Poeten som avtecknad diktator med förebilder. Försöker Bonniers bygga upp en personkult kring Raattamaa?

Bortsett från humorn i det hela (som väl ofrånkomligen finns där) så är det egentligen ganska otäckt. Omslagsdesignen anspelar helt tydligt på Cavefors berömda utgåva av "RAF - texter" från 1977. Stjärnan på det vita omslaget har i det fallet en kalashnikov som bakgrund, så långt går inte Raattamaa - ännu. Men bokstäverna RAF är på omslaget till "Kommunismen" ersatta av LMR som i Lars Mikael Raattamaa. En enmanspolitisk rörelse försöker framsuggereras, eller en enmanspolitisk rörelse med mäktiga vänner inom poesivärlden.

Anknytningarna till 70-talsvänstern är som sagt mycket tydliga, den fragmentariserade bokstavsvänstern då framförallt, med sin stadsgerilla som främsta emblem. Men det är lika uppenbart för mig att Raattamaa - associationsmässigt - vill anknyta till delar av 70-talspoesin, den lite farligare delen.

Boken inleds med 100 kortdikter under rubriken "Verkligheten". På samma sätt inleds Bruno K. Öijers "Giljotin" med hundra kortdikter. (Och ni vet vad Bruno kallades vid den här tiden? BKÖ. Åtminstone på baksidan till sin föregående bok "Spelarens sten".)

Kortdikterna må vara relativt "obegripliga" och inte i nivå med Brunos men de har ändå en laddning och de är det bästa jag läst av Raattamaa på mycket länge. Vardagsdikter från Valla torg, kanske lite pretentiöst namngivna efter kommunismens pionjärer och slitvargar. Det sätter eller försöker åtminstone sätta tonen.

Avslutningspartiet med en sonettkrans kring Kirunasvenskarna är vackert och formstarkt, i den mån jag begriper det. Måste nog läsa Kaa Enebergs böcker om Kirunasvenskarna för att rätt förstå alla associationer.

Mittenpartiet "Reglerna" innehåller texter (och typsnitt) av alla möjliga slag, och jag har inte riktigt kommit igenom det ännu. Tillbaks i det språkmaterialistiska moraset, åtminstone delvis.

Ja, Ratttamaa (och baksidestextaren Athena Farrokhzad) vill nu bli en politisk poet på allvar. Detta tar Aase Berg fasta på i sin recension i DN (22/8), en recension som aldrig borde ha skrivits eftersom Aase Berg tidigare visat sig vara direkt lierad med Raattamaa, hon var "gäst-DJ" i Raattamaas föregående bok "Mallamerik..." (För en gångs skull tack till DN:s bostadsbilaga).

Aase Berg inleder med följande statement:
"Att kommunismen är något som katten har släpat in råder det knappast tvivel om. Så fort man uttalar ordet börjar någon snacka om Sovjet, Stalin, fulmord, folkmassakrer och järnridån." Jaha, och inte av en orsak? Vad menas med "fulmord", finns det några finmord?

Hyllningarna kommer mot slutet:
"Med 'Kommunismen' tar Raattamaa nästa stormsteg i den politiska poesins utveckling. Formen i diktsamlingen ställer krav, precis som livet. Den är inte lättläst mesdesignad för något slags inbillad verklighetsmedborgare, nej, den har en form som kräver medarbete och engagemang."

Och där visade Aase Berg vad hon anser om den kommunikativa eller tillgängliga lyriken! För dem har hon enbart förakt.

Raattamaas "Kommunismen" är en hyfsad utgåva i alldeles för stora kläder. Det verkar som att Athena Farrokhzad på baksidan försöker skriva en kompisdikt till Raattamaa som Bruno K. Öijer till Per-Eric Söder, eller vice versa. Jag har redan sagt det: för stora kläder, jag tror inte på nivån i det här projektet som jämfört med Vesuvius-gruppen på sin tid tar väldigt få risker.

P.S. Inte heller Jack Hildéns recension av "Kommunismen" borde ha skrivits, då han är medarbetare på samma kultursida som Raattamaa och Farrokhzad. Det borde varit en gästrecensent.

En anekdot

Antag att författaren P kommer i konflikt med författarförmedlaren G. En ordväxling uppstår – det här är i samband med poesidagen på Moderna Museet någon gång i början av 80-talet. P sårar G, som då vräker ur sig: ”Du kommer aldrig mer att få göra en läsning i Stockholm, det ska jag se till!”.

Antag att författaren P sedan lakoniskt kommenterar denna anekdot. ”Och så blev det också. Hon hade den makten.”

Gudfadern Stig

Läs gärna Stig Larsson om Andrés Stoopendaal. Men tro inte att det handlar om en recension i vanlig mening. Snarare är det en samling anekdoter som hämtad ur en fortsättning på hans självbiografiska roman "När det känns att det håller på ta slut". Det är också på den anekdotiska nivån som textens behållning ligger. Men den ger mig också en obehaglig känsla av att Stig nu mer än någonsin lanserar sig som den svenska poesins Gudfader. Han ger råd inte bara åt unga poeter utan också åt litterära mästare som Bruno K. Öijer. Det är en liten aning pinsamt.

Karakteristiken av Andrés Stoopendaals dikter är snabbt avklarad, upptar ett fåtal rader i den ganska långa texten.

Och, hyllandet av Ida Börjel och Anna Hallberg borde ha strukits av en kritisk redaktör, av skäl som var och en förstår som läst Stigs självbiografi.

Språkmaterialismens kris

Tänk vad många författare som är beroende av att "språkmaterialismen" (eller den typ av poesi vi förknippar med det uttrycket) fortsätter att dra till sig åtminstone ett visst intresse:

Anna Hallberg, Hanna Hallgren, Helena Eriksson, Åsa Maria Kraft, Ida Börjel, Linn Hansén, Lars Mikael Raattamaa, Johan Jönson, Joar Tiberg etcetera etcetera.

Finns det då någon språkmaterialism - att ordet har någon relevant användning har ju ofta förnekats? Tja, en någorlunda insatt kritiker som Malte Persson hävdar i alla fall att språkmaterialismen existerar, detta i sin recension av Linn Hanséns senaste bok:

"Somliga poeter (de som med viss rätt kan kallas språkmaterialister) sysslar med att synliggöra språkets minsta beståndsdelar: bokstäver, ljud, stavelser, ord. Andra försöker göra något liknande med språkets större enheter: fraser och utsagor. Genom att sätta ihop citerade eller påhittade meningar i nya mönster gör de språkliga vanor och ovanor tydliga."

Detta är ju tydligt nog, och en bra beskrivning av Ida Börjels och Linn Hanséns poesi. Man kan väl säga att Linn Hansén förverkligar Raattamaas ord- och bokstavskommunism på satsens nivå. Hur mycket i Hanséns verk som består av citerade frågor ur olika läroböcker i historia är mer än jag vågar spekulera i. Dock kan tilläggas att boken mot alla odds innehåller några bra dikter, där hon bryter sig ur sitt eget lite väl förutsägbara upplägg och skriver mer personligt och fantasifullt.

Boken har dock inte mötts av några ovationer, Malte Perssons recension är faktiskt den mest positiva jag har hittat. Mycket mer finns inte att säga om den saken.

Naturligtvis svär Malte i kyrkan genom att använda sig av ordet "språkmaterialism" i sin recension, som om det hade sin motsvarighet i en litterär verklighet. Men så blir det väl också lite krystat att ständigt använda sig av omskrivningar, som t.ex. "språkknådande"? Ett senkommet erkännande är det väl ändå av att denna rörelse ändå kan sägas existera. Men kritikerna verkar ändå ha tröttnat en del.

Jag tror språkmaterialismens kris är jämförbar med eurokrisen; det ska mycket till innan konsensus bryts om att detta är den gångbara valutan.

Håkan Sandells nya bok, en märklig recension

Inte brukar väl Anna Hallberg eller Aase Berg få stå till svars för sin litteratursyn när de ger ut en ny diktsamling (även om det säkert förekommer)?

Den här recensionen i Helsingborgs Dagblad av Håkan Sandells nya diktsamling "Ode till demiurgen", skriven av Henrik Petersen, börjar i alla fall med kritik mot Sandells litterära hållning och det präglar texten rakt igenom.

Henrik Petersen är - åtminstone i vanliga fall - en intelligent, resonerande recensent men här angriper han Håkan Sandell av litteraturpolitiska skäl för att vara anti-språkmaterialist. Ett märkligt upplägg att göra till huvudnummer i en recension. Håkan Sandell är ju dock i grunden poet!

Skånes tidningar - Kristianstadsbladet, Skånska Dagbladet, Helsingborgs Dagblad - recenserar Håkan, men inte är det många recensioner han fått. Jämför med dagsrecensionerna av Tiberg och Farrokhzad.

Farrokhzad och gruppifieringen

Sverige utmärks sedan något decennium av ett ganska påfrestande ”gruppifieringstänkande”. Inte bara som samhällsmedborgare, utan som konstintresserad eller när du vill ägna dig åt poesi tvingas du hela tiden ta ställning till frågor som dessa: är du ”vit” eller ”icke-vit”, kvinna eller man, ung eller medelålders… Jag vill påstå att detta sätt att hela tiden dela in mänskligheten i olika grupper, också som poet eller konstnär, skadar konsten och tar blicken bort från vad jag tycker att man hellre borde ägna sig åt – universella mänskliga rättigheter. Om det finns någon uppdelning i samhället som jag tycker är grundläggande och som konstnärerna gärna kan ägna sig åt att gestalta är det ekonomiska och sociala ojämlikheter. Arbetarklassens situation. Men just denna grundläggande konflikt mellan arbetare och kapitalister har kommit i skymundan i intersektionalitetens heliga namn.

Athena Farrokhzads ”Vitsvit” kretsar oavbrutet kring sådana frågor som har med gruppindelning att göra. Är du – som läsare - vit eller möjligen icke-vit? Inte för en sekund tillåts man tänka på något annat, då texten är satt med vita bokstäver på svart botten (svarta band som i sin tur står mot den vita sidan). Det skapar en övertydlighet på budskapsplanet, samtidigt som det blir ett sätt att dominera läsaren då texten rent konkret blir väldigt svårläst på grund av dessa yttre omständigheter. Det som bärs fram blir just frågorna kring själva fenomenet vithet, som blir det enda bestående budskapet i boken. Jag upplever detta som torftighet i uttrycket.

Omslaget med dess spegel uppfattar jag som kokett, en poetens egen självbespegling snarare än en möjlighet för läsaren att se sig själv.

De frågor Farrokhzad tar upp är viktiga men borde gestaltas mer än att pratas om och markeras genom textens rent formmässiga framställning. (Texten är uppbyggd som en rad frågor och utsagor från personer runt om diktjaget, frågor som nästan alla kretsar kring migration, assimilation, integration. Mycket ekar också av citat från andra böcker.) Den förbjudna slutsatsen hos mig blir att Farrokhzad faktiskt själv tillhör en priviligierad grupp, som skrivarkurslärare på Biskops-Arnö ända sedan 25-årsåldern har hon ett stort inflytande hos samtidens (självutnämnda) intellektuella elit.