Håkan Sandells nya bok, en märklig recension

Inte brukar väl Anna Hallberg eller Aase Berg få stå till svars för sin litteratursyn när de ger ut en ny diktsamling (även om det säkert förekommer)?

Den här recensionen i Helsingborgs Dagblad av Håkan Sandells nya diktsamling "Ode till demiurgen", skriven av Henrik Petersen, börjar i alla fall med kritik mot Sandells litterära hållning och det präglar texten rakt igenom.

Henrik Petersen är - åtminstone i vanliga fall - en intelligent, resonerande recensent men här angriper han Håkan Sandell av litteraturpolitiska skäl för att vara anti-språkmaterialist. Ett märkligt upplägg att göra till huvudnummer i en recension. Håkan Sandell är ju dock i grunden poet!

Skånes tidningar - Kristianstadsbladet, Skånska Dagbladet, Helsingborgs Dagblad - recenserar Håkan, men inte är det många recensioner han fått. Jämför med dagsrecensionerna av Tiberg och Farrokhzad.

Farrokhzad och gruppifieringen

Sverige utmärks sedan något decennium av ett ganska påfrestande ”gruppifieringstänkande”. Inte bara som samhällsmedborgare, utan som konstintresserad eller när du vill ägna dig åt poesi tvingas du hela tiden ta ställning till frågor som dessa: är du ”vit” eller ”icke-vit”, kvinna eller man, ung eller medelålders… Jag vill påstå att detta sätt att hela tiden dela in mänskligheten i olika grupper, också som poet eller konstnär, skadar konsten och tar blicken bort från vad jag tycker att man hellre borde ägna sig åt – universella mänskliga rättigheter. Om det finns någon uppdelning i samhället som jag tycker är grundläggande och som konstnärerna gärna kan ägna sig åt att gestalta är det ekonomiska och sociala ojämlikheter. Arbetarklassens situation. Men just denna grundläggande konflikt mellan arbetare och kapitalister har kommit i skymundan i intersektionalitetens heliga namn.

Athena Farrokhzads ”Vitsvit” kretsar oavbrutet kring sådana frågor som har med gruppindelning att göra. Är du – som läsare - vit eller möjligen icke-vit? Inte för en sekund tillåts man tänka på något annat, då texten är satt med vita bokstäver på svart botten (svarta band som i sin tur står mot den vita sidan). Det skapar en övertydlighet på budskapsplanet, samtidigt som det blir ett sätt att dominera läsaren då texten rent konkret blir väldigt svårläst på grund av dessa yttre omständigheter. Det som bärs fram blir just frågorna kring själva fenomenet vithet, som blir det enda bestående budskapet i boken. Jag upplever detta som torftighet i uttrycket.

Omslaget med dess spegel uppfattar jag som kokett, en poetens egen självbespegling snarare än en möjlighet för läsaren att se sig själv.

De frågor Farrokhzad tar upp är viktiga men borde gestaltas mer än att pratas om och markeras genom textens rent formmässiga framställning. (Texten är uppbyggd som en rad frågor och utsagor från personer runt om diktjaget, frågor som nästan alla kretsar kring migration, assimilation, integration. Mycket ekar också av citat från andra böcker.) Den förbjudna slutsatsen hos mig blir att Farrokhzad faktiskt själv tillhör en priviligierad grupp, som skrivarkurslärare på Biskops-Arnö ända sedan 25-årsåldern har hon ett stort inflytande hos samtidens (självutnämnda) intellektuella elit.