Bortsett från humorn i det hela (som väl ofrånkomligen finns där) så är det egentligen ganska otäckt. Omslagsdesignen anspelar helt tydligt på Cavefors berömda utgåva av "RAF - texter" från 1977. Stjärnan på det vita omslaget har i det fallet en kalashnikov som bakgrund, så långt går inte Raattamaa - ännu. Men bokstäverna RAF är på omslaget till "Kommunismen" ersatta av LMR som i Lars Mikael Raattamaa. En enmanspolitisk rörelse försöker framsuggereras, eller en enmanspolitisk rörelse med mäktiga vänner inom poesivärlden.
Anknytningarna till 70-talsvänstern är som sagt mycket tydliga, den fragmentariserade bokstavsvänstern då framförallt, med sin stadsgerilla som främsta emblem. Men det är lika uppenbart för mig att Raattamaa - associationsmässigt - vill anknyta till delar av 70-talspoesin, den lite farligare delen.
Boken inleds med 100 kortdikter under rubriken "Verkligheten". På samma sätt inleds Bruno K. Öijers "Giljotin" med hundra kortdikter. (Och ni vet vad Bruno kallades vid den här tiden? BKÖ. Åtminstone på baksidan till sin föregående bok "Spelarens sten".)
Kortdikterna må vara relativt "obegripliga" och inte i nivå med Brunos men de har ändå en laddning och de är det bästa jag läst av Raattamaa på mycket länge. Vardagsdikter från Valla torg, kanske lite pretentiöst namngivna efter kommunismens pionjärer och slitvargar. Det sätter eller försöker åtminstone sätta tonen.
Avslutningspartiet med en sonettkrans kring Kirunasvenskarna är vackert och formstarkt, i den mån jag begriper det. Måste nog läsa Kaa Enebergs böcker om Kirunasvenskarna för att rätt förstå alla associationer.
Mittenpartiet "Reglerna" innehåller texter (och typsnitt) av alla möjliga slag, och jag har inte riktigt kommit igenom det ännu. Tillbaks i det språkmaterialistiska moraset, åtminstone delvis.
Ja, Ratttamaa (och baksidestextaren Athena Farrokhzad) vill nu bli en politisk poet på allvar. Detta tar Aase Berg fasta på i sin recension i DN (22/8), en recension som aldrig borde ha skrivits eftersom Aase Berg tidigare visat sig vara direkt lierad med Raattamaa, hon var "gäst-DJ" i Raattamaas föregående bok "Mallamerik..." (För en gångs skull tack till DN:s bostadsbilaga).
Aase Berg inleder med följande statement:
"Att kommunismen är något som katten har släpat in råder det knappast tvivel om. Så fort man uttalar ordet börjar någon snacka om Sovjet, Stalin, fulmord, folkmassakrer och järnridån." Jaha, och inte av en orsak? Vad menas med "fulmord", finns det några finmord?
Hyllningarna kommer mot slutet:
"Med 'Kommunismen' tar Raattamaa nästa stormsteg i den politiska poesins utveckling. Formen i diktsamlingen ställer krav, precis som livet. Den är inte lättläst mesdesignad för något slags inbillad verklighetsmedborgare, nej, den har en form som kräver medarbete och engagemang."
Och där visade Aase Berg vad hon anser om den kommunikativa eller tillgängliga lyriken! För dem har hon enbart förakt.
Raattamaas "Kommunismen" är en hyfsad utgåva i alldeles för stora kläder. Det verkar som att Athena Farrokhzad på baksidan försöker skriva en kompisdikt till Raattamaa som Bruno K. Öijer till Per-Eric Söder, eller vice versa. Jag har redan sagt det: för stora kläder, jag tror inte på nivån i det här projektet som jämfört med Vesuvius-gruppen på sin tid tar väldigt få risker.
P.S. Inte heller Jack Hildéns recension av "Kommunismen" borde ha skrivits, då han är medarbetare på samma kultursida som Raattamaa och Farrokhzad. Det borde varit en gästrecensent.
