Läs gärna
Stig Larsson om Andrés Stoopendaal. Men tro inte att det handlar om en recension i vanlig mening. Snarare är det en samling anekdoter som hämtad ur en fortsättning på hans självbiografiska roman "När det känns att det håller på ta slut". Det är också på den anekdotiska nivån som textens behållning ligger. Men den ger mig också en obehaglig känsla av att Stig nu mer än någonsin lanserar sig som den svenska poesins Gudfader. Han ger råd inte bara åt unga poeter utan också åt litterära mästare som Bruno K. Öijer. Det är en liten aning pinsamt.
Karakteristiken av Andrés Stoopendaals dikter är snabbt avklarad, upptar ett fåtal rader i den ganska långa texten.
Och, hyllandet av Ida Börjel och Anna Hallberg borde ha strukits av en kritisk redaktör, av skäl som var och en förstår som läst Stigs självbiografi.
