Skruvade one-liners staplade på varandra till sällsynt livlösa helheter, som sällan blir fungerande dikter. Så skulle jag karakterisera ”Det var jag som kom hem till dig”, debutdiktsamlingen av N. H. (Vilken egendomlig boktitel egentligen, åtta ord i sträck som samtliga innehåller tre bokstäver!)
Jag skulle tro att Anna Hallberg i DN bara tycker marginellt bättre om den här boken än jag själv gör. Men hon skriver det inte, hon är försiktig. Det är i alla fall uppenbart – om man kan koderna – att hon är väldigt oimponerad av Hemmingssons lyrikdebut. Stel och lite ängslig, ja, jag håller med om det. Enstaka härliga formuleringar, visst finns det. Men bortsett från det finns det inget att studsa inför, inget som griper tag, inget som lyfter. Dikterna känns alldeles för privata helt enkelt, och skulle knappast blivit utgivna om de inte var skrivna av en kulturkändis.
Som tecknare är N. H. underfundig och rolig, men har även en förmåga att dra sina skämt ett varv för långt och börja gå tomgång. Självupprepningens fara alltså. Som serietecknare kommer hon undan med det, hos henne som poet finns det däremot inga objektiva korrelat som balanserar upp dikten. Ingen tydlig samhällskritik, inte heller något existentiellt mysterium som vaknar.
Detta är min bedömning, och jag skriver det enbart för att den här boken har fått så pass positiv uppmärksamhet och till och med belönats med Karin Boye-priset. Vilket jag ser som en helt orimlig kvalitetsvärdering.
Liknelserna med Lina Ekdahl och Kristina Lugn som görs frekvent i recensionerna håller inte, då Kristina Lugn är en mästare och Lina Ekdahl något av hennes arvtagerska. Anna Hallberg beställer fram nästa bok av N. H, och varför inte gå direkt till den.
No comments:
Post a Comment