Den 17 december [2012] hände något märkligt, litteraturpolitiskt sett, när Elisabeth Bertchtolds debutdiktsamling Marialucia recenserades i Aftonbladet.
Det märkliga och nästan unika bestod i att boken inte var nyutkommen utan vid det laget nio månader gammal. (Vilket recensenten Petter Lindgren inte alls låtsades om.) Alla andra recensioner jag sett är från utgivningsdatumet 19 mars, eller däromkring.
Enligt min erfarenhet händer det sällan eller aldrig att en bok recenseras så sent av en större kulturredaktion. Vid det laget är man fullt upptagen av nya böcker, synd på sätt och vis, men böcker som är över ett halvår gamla betraktas som "döda".
Så vad är då orsaken? Enda förklaringen är att någon grindvakt tyckte att den här boken var speciellt värd att lyftas fram. Jo, boken är ju utgiven på Norstedts och bör recenseras, det tycker även jag. Men att göra det så sent utan kommentarer är uppseendeväckande.
Elisabeth Bertchtold är för övrigt ingen dununge, hon är född 1971 och har medverkat med dikter bl.a. i en bok av Lars Mikael Raattamaa. Detta nämns inte heller i någon recension jag läst.
Själv uppfattar jag boken som ett effektsökande skrivarkursprojekt à la Biskops-Arnö. Inte desto mindre nominerades den till Borås tidnings debutantpris på 100.000 kr.
Njä, den recensionen skrev jag omkring utgivningen, men av någon anledning blev den liggande i sänghalmen på redaktionen. Sådant händer ibland, ofta på grund av något så banalt som trängsel på sidan, men möjligen sker det oftare med poesi- och barnboksrecensioner än med exempelvis romanrecensioner. Kul med nya blogg hur som helst!
ReplyDeletePetter