Jag hade inte väntat mig att finna något som anknyter till den gamla metafordebatten, mitt i ett gigantiskt prosaverk som Knausgårds Min kamp 5.
Men hur typiskt är inte detta, för en skrivarkurs, och för hur man talar om poesi i senmodernismens tidevarv?
… det visade sig snabbt att knäckprosa, som det kallades, var fienden, själva skräckbilden, alltså att vanlig prosa ställdes upp som poesi. Det såg ut som poesi, men det var det inte, och det var sjuttiotal, något man höll på med då. Därtill kom förstås alla verkningsmedel, som metafor och alliteration till exempel, men inte ofta, för det fanns en motvilja mot metaforer, märkte jag, både hos Jon Fosse och hos de elever som skrev poesi, det var nästan något fult med metaforen, eller något gammalmodigt, i bemärkelsen omodernt eller antikverat och oanvändbart för oss. Det var dålig smak, kort och gott, det var plumpt. Allitteration var ännu värre. Det var mest rytm, klang, radindelning, ingång, utgång det handlade om. Jon Fosse, det märkte jag på hans kommentarer, var dessutom alltid ute efter det som var ovanligt, annorlunda, olikt.
(Knausgård MK 5, s. 73-74)
No comments:
Post a Comment