Språkmaterialismens kris

Tänk vad många författare som är beroende av att "språkmaterialismen" (eller den typ av poesi vi förknippar med det uttrycket) fortsätter att dra till sig åtminstone ett visst intresse:

Anna Hallberg, Hanna Hallgren, Helena Eriksson, Åsa Maria Kraft, Ida Börjel, Linn Hansén, Lars Mikael Raattamaa, Johan Jönson, Joar Tiberg etcetera etcetera.

Finns det då någon språkmaterialism - att ordet har någon relevant användning har ju ofta förnekats? Tja, en någorlunda insatt kritiker som Malte Persson hävdar i alla fall att språkmaterialismen existerar, detta i sin recension av Linn Hanséns senaste bok:

"Somliga poeter (de som med viss rätt kan kallas språkmaterialister) sysslar med att synliggöra språkets minsta beståndsdelar: bokstäver, ljud, stavelser, ord. Andra försöker göra något liknande med språkets större enheter: fraser och utsagor. Genom att sätta ihop citerade eller påhittade meningar i nya mönster gör de språkliga vanor och ovanor tydliga."

Detta är ju tydligt nog, och en bra beskrivning av Ida Börjels och Linn Hanséns poesi. Man kan väl säga att Linn Hansén förverkligar Raattamaas ord- och bokstavskommunism på satsens nivå. Hur mycket i Hanséns verk som består av citerade frågor ur olika läroböcker i historia är mer än jag vågar spekulera i. Dock kan tilläggas att boken mot alla odds innehåller några bra dikter, där hon bryter sig ur sitt eget lite väl förutsägbara upplägg och skriver mer personligt och fantasifullt.

Boken har dock inte mötts av några ovationer, Malte Perssons recension är faktiskt den mest positiva jag har hittat. Mycket mer finns inte att säga om den saken.

Naturligtvis svär Malte i kyrkan genom att använda sig av ordet "språkmaterialism" i sin recension, som om det hade sin motsvarighet i en litterär verklighet. Men så blir det väl också lite krystat att ständigt använda sig av omskrivningar, som t.ex. "språkknådande"? Ett senkommet erkännande är det väl ändå av att denna rörelse ändå kan sägas existera. Men kritikerna verkar ändå ha tröttnat en del.

Jag tror språkmaterialismens kris är jämförbar med eurokrisen; det ska mycket till innan konsensus bryts om att detta är den gångbara valutan.

Håkan Sandells nya bok, en märklig recension

Inte brukar väl Anna Hallberg eller Aase Berg få stå till svars för sin litteratursyn när de ger ut en ny diktsamling (även om det säkert förekommer)?

Den här recensionen i Helsingborgs Dagblad av Håkan Sandells nya diktsamling "Ode till demiurgen", skriven av Henrik Petersen, börjar i alla fall med kritik mot Sandells litterära hållning och det präglar texten rakt igenom.

Henrik Petersen är - åtminstone i vanliga fall - en intelligent, resonerande recensent men här angriper han Håkan Sandell av litteraturpolitiska skäl för att vara anti-språkmaterialist. Ett märkligt upplägg att göra till huvudnummer i en recension. Håkan Sandell är ju dock i grunden poet!

Skånes tidningar - Kristianstadsbladet, Skånska Dagbladet, Helsingborgs Dagblad - recenserar Håkan, men inte är det många recensioner han fått. Jämför med dagsrecensionerna av Tiberg och Farrokhzad.

Farrokhzad och gruppifieringen

Sverige utmärks sedan något decennium av ett ganska påfrestande ”gruppifieringstänkande”. Inte bara som samhällsmedborgare, utan som konstintresserad eller när du vill ägna dig åt poesi tvingas du hela tiden ta ställning till frågor som dessa: är du ”vit” eller ”icke-vit”, kvinna eller man, ung eller medelålders… Jag vill påstå att detta sätt att hela tiden dela in mänskligheten i olika grupper, också som poet eller konstnär, skadar konsten och tar blicken bort från vad jag tycker att man hellre borde ägna sig åt – universella mänskliga rättigheter. Om det finns någon uppdelning i samhället som jag tycker är grundläggande och som konstnärerna gärna kan ägna sig åt att gestalta är det ekonomiska och sociala ojämlikheter. Arbetarklassens situation. Men just denna grundläggande konflikt mellan arbetare och kapitalister har kommit i skymundan i intersektionalitetens heliga namn.

Athena Farrokhzads ”Vitsvit” kretsar oavbrutet kring sådana frågor som har med gruppindelning att göra. Är du – som läsare - vit eller möjligen icke-vit? Inte för en sekund tillåts man tänka på något annat, då texten är satt med vita bokstäver på svart botten (svarta band som i sin tur står mot den vita sidan). Det skapar en övertydlighet på budskapsplanet, samtidigt som det blir ett sätt att dominera läsaren då texten rent konkret blir väldigt svårläst på grund av dessa yttre omständigheter. Det som bärs fram blir just frågorna kring själva fenomenet vithet, som blir det enda bestående budskapet i boken. Jag upplever detta som torftighet i uttrycket.

Omslaget med dess spegel uppfattar jag som kokett, en poetens egen självbespegling snarare än en möjlighet för läsaren att se sig själv.

De frågor Farrokhzad tar upp är viktiga men borde gestaltas mer än att pratas om och markeras genom textens rent formmässiga framställning. (Texten är uppbyggd som en rad frågor och utsagor från personer runt om diktjaget, frågor som nästan alla kretsar kring migration, assimilation, integration. Mycket ekar också av citat från andra böcker.) Den förbjudna slutsatsen hos mig blir att Farrokhzad faktiskt själv tillhör en priviligierad grupp, som skrivarkurslärare på Biskops-Arnö ända sedan 25-årsåldern har hon ett stort inflytande hos samtidens (självutnämnda) intellektuella elit.

Romantisk ironi

Snart är det tio år sedan språkmaterialismdebatten tog sin början... en av de mest avgörande händelserna i mitt liv, om inte annat för att jag cementerade mitt rykte som obstinat och kontroversiell, något som jag själv ju inte haft någon glädje av. (Första gången någon sa till mig att jag var "kontroversiell" var jag i 30-årsåldern och gick på mitt livs enda chefskurs för en sejour på Sveriges Radio. Det var kursledaren som sa det!)

Den här debattartikeln av Anna Hallberg i DN utgjorde upptakten, Håkan Sandell kommenterade artikeln senare i  Lyrikvännen nr 1/2004. Debattstarten var alltså i december 2003, men det blossade upp på allvar ett år senare.

*

Jag tänkte skriva språkmaterialismdebattens historia och publicera resultatet i tidskriften Glänta.

Nej, jag bara skämtade. Till hälften.

Debutantantologiernas dominans av kvinnor

Den nya årgången av Brombergs poesiantologi ”Blå blixt”, med titeln Mot denna sol, är bättre än den första, Hallon och bensin, där det bara var Lina Hagelbäcks och Karin Bryggers dikter som stod ut.

I den nya antologin finns inget riktigt dåligt bidrag, men mina favoriter är Maxim Grigoriev, Lidija Praizovic (igen) och faktiskt även Iman Mohammed (hennes dikter är knepiga men intressanta).

Men man kan undra… håller den unga litteraturen på att bli ett matriarkat? På Const Literary (P)reviews litteraturfest häromveckan var de tio första deltagarna på scen kvinnor, innan det manliga alibit Kristoffer Leandoer uppträdde.

I Brombergs hittills två utgivna debutantantologier är 3 av 12 deltagare män, alltså en andel på 25 procent. Till Borås tidnings debutantpris är 1 av 5 nominerade en kille – en andel på 20 procent. Håller det på att bli typiskt för den nyutgivna litteraturen med en sådan manlig underrepresentation? I såna fall ser vi snart en omvänd profil från det patriarkat som alla fortfarande verkar ta för givet.

Det våras för killfritt! utropar Const Literary (P)reviews Ida Therén triumferande i Aftonbladet i dag. Nej, det är ingen slump. Det kommer bli allt hårdare att vara man inom kulturen, det här är bara början.

Aase Bergs position 2

I dag hyllar Aase Berg minsann Joar Tiberg i Aftonbladet - ännu en tidning där hon framträder som gästrecensent - där hon lanserar det ytterst obehagliga begreppet "ordbål". Hon säger sig nämligen vilja bränna upp alla ord hon ogillar, en väldigt obehaglig utsaga. Det luktar - ja, jag ska inte säga vad. (Aase Berg fick Aftonbladets litteraturpris 2011, så även där är hon en minst sagt omhuldad skribent.)

Burns-Lundell

Apropå ingenting, när öppnar matserveringen?

När kan vi komma in i värmen?

Finns det någon att ta hand om,

en katt i dörren?

Kennet Klemets har gett ut en ny diktsamling

För priset av 1 kr per rad (Hedengrens notering) kan du läsa en ny diktsamling av Kennet Klemets. Den heter "Beröringen", precis som en av Ingmar Bergmans mindre kända filmer, en som han själv inte alls tyckte om. Själv gillar jag både titeln och innehållet i diktsamlingen, detta sagt bara i förbigående.

Problemet är att jag inte kan skriva mer om vare sig Kennets eller Petter Lindgrens diktsamlingar eftersom jag känner dem. Eller åtminstone är bekant med dem. Hur många gånger har det hindrat kulturskribenter att göra sitt jobb?

*

"Diktsamlingen färdigskriven under inre motstånd. Döptes till Beröringen. Och det kan den ju heta lika gärna som vad som helst annars. Nu ska jag ta ledigt till den tredje augusti då vi börjar förberedelserna på allvar. Jag känner mig deprimerad och olustig och skulle gärna avstå från att ge ut denna diktsamling."

travesti found-poem

Elisabeth Berchtolds Marialucia recenserades egendomligt sent

Den 17 december [2012] hände något märkligt, litteraturpolitiskt sett, när Elisabeth Bertchtolds debutdiktsamling Marialucia recenserades i Aftonbladet.

Det märkliga och nästan unika bestod i att boken inte var nyutkommen utan vid det laget nio månader gammal. (Vilket recensenten Petter Lindgren inte alls låtsades om.) Alla andra recensioner jag sett är från utgivningsdatumet 19 mars, eller däromkring.

Enligt min erfarenhet händer det sällan eller aldrig att en bok recenseras så sent av en större kulturredaktion. Vid det laget är man fullt upptagen av nya böcker, synd på sätt och vis, men böcker som är över ett halvår gamla betraktas som "döda".

Så vad är då orsaken? Enda förklaringen är att någon grindvakt tyckte att den här boken var speciellt värd att lyftas fram. Jo, boken är ju utgiven på Norstedts och bör recenseras, det tycker även jag. Men att göra det så sent utan kommentarer är uppseendeväckande.

Elisabeth Bertchtold är för övrigt ingen dununge, hon är född 1971 och har medverkat med dikter bl.a. i en bok av Lars Mikael Raattamaa. Detta nämns inte heller i någon recension jag läst.

Själv uppfattar jag boken som ett effektsökande skrivarkursprojekt à la Biskops-Arnö. Inte desto mindre nominerades den till Borås tidnings debutantpris på 100.000 kr.

Lyra Ekström Lindbäck lanseras hårt

Jag ligger och läser det nya numret av 10TAL (nr 11/2012) och som väntat blir jag arg på det ena och det andra.

Madeleine Grive skriver i förordet att efter 32 års existens (!) är det här "första gången vi gör ett renodlat debutantnummer". Det är ju fullständigt patetiskt! Efter att ha hetat 10TAL/00TAL/90TAL/80TAL och i många år lanserat sig som språkrör för den unga litteraturen erkänner Grive här att de aldrig publicerat speciellt många debutanter, eller ömmat speciellt för debutanternas ställning.

Hon ger mig därmed retroaktivt rätt i det jag skrev för många år sedan i Den Blinde Argus - men som då ansågs vara kontroversiellt - att "80tal har aldrig publicerat så många debutanter som de givit sken av" (avskrivet ur minnet).

Och en annan fråga, hur marginaliserad är någon som vid drygt 20 års ålder givit ut en uppmärksammad debutroman på Modernista, får skriva en stor programartikel - där hon angriper tidigare författargenerationer - i 10tal och dessutom blivit medlem i Författarförbundet efter endast en utgiven bok? (När jag själv sökte medlemskap i SFF vid början av 90-talet var kravet två utgivna böcker och det helst på fina förlag.)

Lyra skriver, om den unga författargeneration hon tillhör: "Vi har omkring tio års erfarenhet av digitaliserade former för läsande och skrivande, och vi kräver att ni [läs: äldre generationer, inklusive sena 50-talister] erkänner vår överlägsna kompetens på området."

Tja, Argus Area startade på nätet 1996 och var en av de första internettidskrifterna i Sverige. Hur många års verksamhet på nätet blir det? Femton?

Nåja, Lyra är säkerligen betydligt duktigare på digital publicering än underteckad, det erkänns. Dessutom har hon en poäng i att "unga författare" gärna glider iväg i åldrarna, och räknas som unga upp till 40 års ålder. Men det är egentligen ingen nyhet. Jag minns att just Madeleine Grive sa till mig en gång i världen att som författare var man ung upp till 40-årsåldern. Det var flera decennier sedan hon sa det, så det är inget nytt. Alla dessa skrivarkurser - har Lyra Ekström Lindbäck själv gått någon av dessa, jag vet inte - driver upp debutantåldern. Men tålamodet har minskat, och visst är den debuterande författarens sociala situation svår. Som den alltid varit!

Jodå, även Lyra Ekström Lindbäck har gått Biskops-Arnös författarutbildning. Finns det någon debutant från de senaste tio åren som inte har gjort det? Detta är makthegemoni, och kanske rentav ett större problem än att unga författare har svårt att komma fram.

På Skrivekunstakademiet, till exempel

Jag hade inte väntat mig att finna något som anknyter till den gamla metafordebatten, mitt i ett gigantiskt prosaverk som Knausgårds Min kamp 5.

Men hur typiskt är inte detta, för en skrivarkurs, och för hur man talar om poesi i senmodernismens tidevarv?

… det visade sig snabbt att knäckprosa, som det kallades, var fienden, själva skräckbilden, alltså att vanlig prosa ställdes upp som poesi. Det såg ut som poesi, men det var det inte, och det var sjuttiotal, något man höll på med då. Därtill kom förstås alla verkningsmedel, som metafor och alliteration till exempel, men inte ofta, för det fanns en motvilja mot metaforer, märkte jag, både hos Jon Fosse och hos de elever som skrev poesi, det var nästan något fult med metaforen, eller något gammalmodigt, i bemärkelsen omodernt eller antikverat och oanvändbart för oss. Det var dålig smak, kort och gott, det var plumpt. Allitteration var ännu värre. Det var mest rytm, klang, radindelning, ingång, utgång det handlade om. Jon Fosse, det märkte jag på hans kommentarer, var dessutom alltid ute efter det som var ovanligt, annorlunda, olikt.

(Knausgård MK 5, s. 73-74)

Den enda sågningen av Nina Hemmingsson som poet

Skruvade one-liners staplade på varandra till sällsynt livlösa helheter, som sällan blir fungerande dikter. Så skulle jag karakterisera ”Det var jag som kom hem till dig”, debutdiktsamlingen av N. H. (Vilken egendomlig boktitel egentligen, åtta ord i sträck som samtliga innehåller tre bokstäver!)

Jag skulle tro att Anna Hallberg i DN bara tycker marginellt bättre om den här boken än jag själv gör. Men hon skriver det inte, hon är försiktig. Det är i alla fall uppenbart – om man kan koderna – att hon är väldigt oimponerad av Hemmingssons lyrikdebut. Stel och lite ängslig, ja, jag håller med om det. Enstaka härliga formuleringar, visst finns det. Men bortsett från det finns det inget att studsa inför, inget som griper tag, inget som lyfter. Dikterna känns alldeles för privata helt enkelt, och skulle knappast blivit utgivna om de inte var skrivna av en kulturkändis.

Som tecknare är N. H. underfundig och rolig, men har även en förmåga att dra sina skämt ett varv för långt och börja gå tomgång. Självupprepningens fara alltså. Som serietecknare kommer hon undan med det, hos henne som poet finns det däremot inga objektiva korrelat som balanserar upp dikten. Ingen tydlig samhällskritik, inte heller något existentiellt mysterium som vaknar.

Detta är min bedömning, och jag skriver det enbart för att den här boken har fått så pass positiv uppmärksamhet och till och med belönats med Karin Boye-priset. Vilket jag ser som en helt orimlig kvalitetsvärdering.

Liknelserna med Lina Ekdahl och Kristina Lugn som görs frekvent i recensionerna håller inte, då Kristina Lugn är en mästare och Lina Ekdahl något av hennes arvtagerska. Anna Hallberg beställer fram nästa bok av N. H, och varför inte gå direkt till den.